När jag berättade för pappa att Graham och jag skulle gifta oss svarade han:

”Då får man väl gratulera.”

Sedan satt han tyst en stund i fåtöljen, drog ner glasögonen mot nästippen och sa medan han tittade mig stint i ögonen:

”Jag trodde förstås att ni skulle vänta tills han tagit sin examen. Det är väl inte så att det brådskar?”

Solen kom någon gång i april. Folk gladdes åt islossningar och vårvatten och nya lukter i luften. Sädesärlor vippade över gröna spröt som pressades upp ur jorden ute på fälten. Efter bara några veckor gladdes folk också åt magnoliorna som hade knoppar stora som fågelhuvuden, och så björken som hade musöron och sporrade till trädgårdsaktivitet i grannskapet.

Det är julafton. Pappa klär ut sig till tomte uppe på vinden där han samlat våra julklappar. En riktig jultomte är full. Vi hör ett brak i vindstrappen och rusar ut i farstun. Först kommer en skida, sedan kommer farsan glidande, liggande framstupa på den andra skidan.

”Han förde henne bort från tunnelbaneuppgången, fram till Strömmen och ända fram till kajen. Hon stannade längst ut på kanten.
– Nu skall du få bada!
Klara stod som fastfrusen. Hjärtat bultade så att det susade i öronen, och det enda riktigt verkliga i hela världen var hon själv och väsaren. Han knuffade henne lätt i ryggen.”
Monika Orskis spännande och lite läskiga ungdomsroman Fienden bor inte under sängen är ute nu!
Läs mer om Monika och bokens tillkomst här.
Länk till förlagets hemsida.

Min lägenhet är vacker. Vita stenväggar och höga fönster där solen flödar in om eftermiddagarna. Breda fönsterbrädor. Balkongen vetter mot en bakgård där trämöbler är placerade i grupper; lobelia och krasse trängs i urnor utanför entréerna. En gammal kvinna brukar sitta i skuggan av björken som står mitt på gården och grannarna stannar och pratar med henne. Jag har pratat med henne ett par gånger jag också. Hon kom hit som krigsbarn, bryter på finska och har basröst. Hennes händer är översållade av leverfläckar.
 Jag fick lägenheten som en gåva. Av …